Våra fastigheter

Sambruket i Sösdalabygden äger två fastigheter med tillhörande mark. Ankhult och Klockaregården. Fokus på Ankhult är odling och renovering av husen. På Klockaregården är det lokaler för kurser, utsällningar, marknader och för att sambrukets medlemmar skall träffas och att det skall vara en samlingspunkt även för folket i bygden.

Ankhult

År 2012 började vi använda gården för odling, kurser och tematräffar. Under 2013, 2014, 2015, 2016 och 2017 har vi jobbat vidare med odlingarna, bland annat med en kurs i småskalig odling för självhushåll och kurser med Holma Folkhögskola.

Gården i Ankhult har drygt 6 hektar mark och på den ska vi bland annat producera maten till medlemmar, marknader,  träffar och kurser.
Arbetet med att rusta upp och underhålla husen och funktionerna på gården kommer delvis att ske i form av kurser. På det viset kommer vi alla att återta litet av den tysta kunskap som gått från generation till generation tidigare, kunskap som vi kommer att ha nytta av i en framtid då oljan inte kan hjälpa oss med allt.

Efter att under flera år ha arbetat för en ny infartsväg till gården kunde föreningen i oktober 2015 äntligen tillträda gården på riktigt.

Klockaregården

Klockaregården är en samlingslokal i byn Norra Mellby, strax utanför Sösdala. Här arbetar föreningen med att skapa en mötesplats för omställning och hållbar utveckling. Under 2014 öppnade vi kafé och vi erbjuder nu även allmänheten lokaler för kurser, möten, minnesstunder, fester och annat.

Du kan kontakta oss på adress info@sambruket.se om du vill veta mer om lokalerna och möjligheterna på platsen.

Bygden där våra fastigheter finns

Risbygden – det är där vi arbetar
Skåne är inte homogent, i nordost liknar det resten av Sverige och i sydväst liknar landskapet mer Danmark. Vi håller till i Risbygden, i centrum av Skåne men det finns även litet drag av skogsbygd omkring oss. Vi kan varmt rekommendera Åke Campbells bok Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet. Det är en etnografisk studie som berättar om byggnadsskick och odlingsformer i ett landskap som ännu inte präglats av tillgång till olja.

På Länsstyrelsens hemsida beskrivs vår bygd bland annat som följer:

Regionala skillnader
Sverige har stora regionala skillnader gällande byggnadstyper, gårdstyper och bybildningar. Tillgången på skog har bestämt byggnadstyp och konstruktion. Etnolog Åke Campbell delade i början på 1900-talet in Skåne i tre bygder: slättbygd, risbygd och skogsbygd. Bebyggelsen i nordöstra Skånes skogsbygd kom att skilja sig från den på de sydvästra slätterna. Linnés iakttagelse var att ”stugorna voro här inrättade alldeles som i Småland”. Gårdarna i norra Skåne förlades glest och tillgången på virke utnyttjades i konstruktionerna. I skogsbygden byggdes husen till största del i skiftesverk men längst i norr där tallskog blev vanligare förekom en kombination med knuttimring. Det var främst boningshusen som timrades. Även om knuttimring inte är det mest karaktäristiska för Skåne så finns här en lång tradition i timring.

Knuttimring och skiftesverk
I risbygden kunde knuttimring, skiftesverk såväl som korsvirkeskonstruktioner förekomma. I skiftesverk kunde man även ta tillvara på tjocka och ojämna stammar som är typiskt för ek. De klövs till tunnare plank och fogades sedan in mellan spårade stolpar. De längsta delarna användes till syllen (den nedersta timmerstocken). Slättlandskapet i syd dominerades av korsvirkeshus, där facken i virkesstommen fylldes med bland annat lera. Regionalt sett förekom även skillnader inom de olika konstruktionerna på grund av virkestillgången. Korsvirkeshuset i södra Skåne saknade till exempel ofta syll och hade glest mellan stolparna men ju större tillgången på skog var desto grövre timmer användes och desto mer gedigen blev konstruktionen. Allmogen förespråkade knuttimring framför skiftesverk och korsvirkeshus, men tillgången på skog var det som till sist fick avgöra vilken konstruktion man använde sig av. Under 1700-talet blev tillgången på virke sämre och priset steg. Särskilt dyra blev lövträd. De knuttimrade husen kom att ses som ståndsmässiga. På 1730-talet började furu användas bland annat i syllen där ek annars var vanligast. Detta förekom även i länets skogsbygder. I de södra skogsbygderna och risbygden fick man ta efter södra Skånes byggnadstradition när skogsbristen blev påtaglig. Korsvirkeshusen blev allt mer vanliga.